Konferens & Fest

LIDINGÖ FAKTA ( text hämtat från lidingo.se ) :

Femton minuters resväg från Stockholms centrum och en knapp kilometer från fastlandet ligger Lidingö - den gröna ön vid storstadens sida. Lidingö med sina drygt 41 000 invånare är en medelstor stad och en omtyckt bostadsort. Här finns stora grönområden som ger rika möjligheter till friluftsliv och rekreation.

Lidingö är en gammal kulturbygd. Gravfält från järnåldern och runristningar från vikingatiden vittnar om att ön varit bebodd sedan 600-talet. Under nära 300 år ingick Lidingö i Djursholms gods som ägdes av ätten Banér. År 1774 skiljdes ön från Djursholm och de 25 gårdarna såldes till välbärgade ämbetsmän och borgare i Stockholm. Från mitten av 1800-talet lockades en ökande skara sommargäster till ön. Flera stora sommarvillor från sekelskiftet finns ännu kvar. Sekelskiftets Lidingö förändrades när AB Lidingö Villastad grundades år 1906. Befolkningen nästan tredubblades under 1900-talets första decennium och ön förvand-
lades från bondesamhälle till en modern stockholmsförstad. Röstberättigade lidingöbor beslutade år 1909 att Lidingö skulle få självbestämmande och året därpå blev Lidingö en köping. År 1926 fick ön sina stadsrättigheter och med detta följde rätten till eget vapen.Vapnets motiv, det seglande vikingaskeppet, kommer från en historisk teori om att Lidingö en gång var samlingsplats för vikingar inför deras resor österut. Kommunikationerna till och från Lidingö förbättrades i och med tillkomsten av bron mellan Ropsten och Torsvik 1925. Nya Lidingöbron invigdes 1971.


Villastadens tillkomst
När Lidingö Villastad grundades för 95 år sedan var bostadsbristen i Stockholm stor, hyrorna ökade och därmed även trångboddheten. Flera privata villastäder började byggas i hård konkurrens. Mannen bakom Lidingö Villastads tillkomst var ingenjören Hjalmar Andersson, sedermera Arwin. Åren 1904 och 1905 köpte han först egendomarna Hersby med Vattängen och Koltorp och därefter Rudboda med Sundby för 450 000 kronor (en höginkomsttagares årslön var då cirka 7 000 kronor). Hjalmar Arwin bodde vid den tidpunkten i Djursholm, där han också byggt och sålt ett 40-tal villor och svarat för tillkomsten av Djursholms idrottspark. Dessa lönsamma affärer samt ett lån av Henrik Palme, som 1889 bildade Djursholms Villastad, gjorde att han kunde investera i mark på Lidingö.

Dåliga kommunikationer
Byggmästarsonen Hjalmar Arwin visste redan på ett tidigt stadium vilka problem som han måste lösa för att lyckas med projektet Lidingö Villastad. Först och främst var det de dåliga kommunikationerna på och till Lidingö. De flesta kom då till ön med båt. Och kommunikationerna måste fungera om villastaden skulle ha någon attraktionskraft. Därför bildar Hjalmar Arwin redan 1905 Lidingö Trafik AB, alltså ett år innan AB Lidingö Villastad blir verklighet. Trafikbolaget sökte sedan omgående koncession för en spårvägsförbindelse mellan Islinge och Hersby. Två år senare kunde de första spårvagnarna börja trafikera sträckan. Vid Islinge fick passagerarna stiga av spårvagnen och färdas med färja till Ropsten, varifrån de kunde åka med en annan spårvagn ner till Stureplan. Senare kördes vagnarna ombord på en specialbyggd spårvagnsfärja.
År 1906 är det så dags för Hjalmar Arwin att bilda AB Lidingö Villastad. Han sålde sin tidigare inköpta mark till bolaget och exploateringen kunde börja. Först ut var området Vattängen. Bolagets kontor inrymdes i den ombyggda mangårdsbyggnaden till hemmanet Vattängen. Huset finns kvar och inrymmer nu Medborgar-
skolans lokaler. Namnet Vattängen försvann dock ganska så omgående eftersom man var orolig att det skulle ge felaktiga föreställningar om markens beskaffenhet.

Känd stadsplanerare
Hjalmar Arwin var själv vd i AB Lidingö Villastad medan häradshövdingen Uno Oldenburg blev dess ordförande. I styrelsen ingick dessutom Per Hallman, dåtidens mest anlitade stadsplanerare, som kom att svara för den stadsplan som den nya villastaden utformades efter. Bolaget hade också en fast anställd arkitekt, Alf Landén, som förutom ett stort antal villor även kom att rita det stora Centralpalatset i hörnet Vasavägen/Kyrkvägen. Han fick jobbet som arkitekt efter att ha vunnit en arkitekttävling som bolaget anordnade. Lidingö Villastads första villa byggdes åt dess disponent Erik Andersson, senare Kärnekull. Huset på Stockholmsvägen 61, i kvarteret Holmia, stod klart 1906 och står där än i dag.

Stark befolkningstillväxt
Därefter såldes tomterna i rasande fart och villastaden växte snabbt. På fem år såldes över 450 tomter och Lidingö tredubblade antalet invånare. År 1910 bodde här 4 431 personer. Men alla gladdes inte åt Hjalmar Arwins framgångar. I en artikel i Svenska Dagbladet 23 september 1909 citeras Stockholms drätselnämnd som anser att "Stockholms stad ej har anledning att på något sätt underlätta Lidingöns utveckling, enär Lidingön med sina stora möjligheter skulle få ett betydligt försprång framför stadens nyförvärfvade egendomar, såsom Enskede m fl." Stockholms stadsingenjörskontor motsätter sig också att kommunikationerna förbättras eftersom man är rädd för att "personer och industriella anläggningar som betala skatt" skulle flytta från staden.

Inga snickerivillor
Men Hjalmar Arwin jobbade oförtrutet vidare. Alla bostäderna planerades efter noga genomtänkta idéer. Snickerivillor och kåkstäder förkastades. Däremot lät han tillsammans med Lennart Palme, son till tidigare nämnde Henrik Palme, uppföra ett särskilt hus för de hantverkare och arbetare, som skulle bygga villastaden. Det är oklart vem av de två som kom med idén, men den utmynnade i alla fall 1907 i Canadaradhusen, de första radhus som byggts i en villastad. Några år senare tillkom radhusen i kvarteret Tegen bakom Hersby skola. Dessa byggdes dock för "den burgna medelklassen". Och husen nådde också den tänkta målgruppen mer än väl. De som först flyttade in var en friherre, en grevinna och ett hovrättsråd. Hjalmar Arwin skrev vidare en broschyr "Råd till tomtköpare, vid utförande af villabyggnader inom Lidingö Villastad". Här uppmärksammade han tomtköparen på vad som händer när schaktningsarbetena börjar och tomten belamras med byggmaterial.

Vackert lingonris
För att inte ytvegetation såsom "vackra mossmattor, lingonris, självfsådda växtkraftiga och härdiga trädplantor, ormbunksbestånd och dylikt" skulle förstöras, ville han att man på en karta ritade in den del av tomten som byggmästaren skulle få disponera. Övriga delar skulle inhägnas med staket och därefter inte beträdas. Växter och träd från del som skulle bebyggas, skulle flyttas till en annan del av tomten. Sprängde man, skulle stenen tas till vara för grundmur eller trädgårdsmur. Hjalmar Arwin menade att "en lingonrismatta ofta är vacker och alltid vackrare än en tynande gräsmatta". Att Hjalmar Arwin lyckades så väl med sin villastad berodde till stor del på hans förutseende och förmåga att knyta till sig rätt personer. När bolaget bildades 1906 var redan planeringen för elektricitet, vatten, rördragning m m långt kommen. Han lät även muddra Kyrkviken och byggde där en hamn så att båtar kunde gå in med gods till såväl byggnader som järnväg. Senare anlade han både elektricitetsverk och vattentorn liksom ett friluftsbad vid Bredablick.

Succén var därmed given.

Eldsvådor och explosioner
präglade tidigt näringsliv

Aga är Lidingös mest kända företag genom tiderna, men här har också funnits flera båtvarv, klädesfabrik, flygplanstillverkning, margarinfabrik och filmstudio. Lidingö var länge en jordbruksbygd, där de stora gårdarna levererade färskvaror till Stockholm. Först efter den första brons tillkomst 1803 började näringslivet spira. Det tidigaste försöket att bedriva industriell tillverkning här gjordes i slutet av 1700-talet av fabrikören Lars Fresk. I juni 1796 inköpte han hemmanen Elfvik, Rävviken och Västra Yttringe. Vid Elfvik anlade han sedan en klädesfabrik, som främst producerade grovt kläde till flottan och armén. Kard- och spinnmaskinerna drevs till en början med hjälp av en häst, som lunkade runt, runt i källaren. Men några år in på 1800-talet ersattes hästen av en ångmaskin och Lars Fresk blev först i Sverige med en ångmaskins-driven fabrik. Han kom sedan att brottas med både eldsvådor och lågkonjunkturer under flera år. År 1819 sjuder dock fabriken av liv och antalet maskiner uppgår till 50, mer än dubbelt så många som närmaste konkurrent har. Men en vårdag 1823 brinner fabriken ner till grunden, vilket blir slutet för Lidingös första storindustri.

Blev utkonkurrerad
En annan av Lidingös äldre industrier var den vaxljusfabrik, som fabrikör Fredrik Modin startade vid Hustegaholm 1832. Successivt konkurrerades dock vaxljuset ut av nymodigheten stearinljus och verksamheten ebbade ut. Även Käppala ångsåg hör till de tidigaste industrietableringarna. Sågverket, som anlades 1869, låg längst inne i Käppalaviken. Hit flottades stora mängder timmer från Mälardalen och Åland. Men först kring sekelskiftet tog industrialiseringen fart ordentligt. En av de större etableringarna var Islinge Kolförädlingsverk, som anlades vid Islingeviken 1890. Företaget var Sveriges första och största i sitt slag och hade som mest ett 80-tal anställda. I fabriken brändes kolstybb till koks i 30 ugnar. Arbetarna vid Kolförädlingsverket bildade 1904 Lidingös första fackförening, Lidingö Gråstens- och grovarbetarfack-förening, och på kolförädlingsverket slöts också ett av de allra första moderna kollektivavtalen 1906. Men redan ett år senare hade tillverkningen konkurrerats ut av nya och modernare metoder och fabrikens saga var all. De gamla fabrikslokalerna kom dock åter att användas några år senare. År 1910 bildades nämligen AB Kolms radiumfabrik, som skulle framställa radium ur mineralen kolm. Men radiumtillverkningen blev ett fiasko och lades snabbt ner. Andra kända företag från den här tiden är A R Törners Pyrotekniska fabrik vid Stockbysjön, där det tillverkades fyrverkeripjäser från 1887 ända fram till 1972, Ivar Holmers brädgård, som 1905 flyttade till Lidingö och sedermera blev Canada Bygg samt den så kallade "Ättiksfabriken" på Kottlavägen, som framställde ättikssyra 1908-1930. Det har också funnits åtskilliga båtvarv på Lidingö. Det allra första i modern tid var troligen Lidingövarvet, grundat 1903. Varvet låg i Torsvik, men när Södra Lidingöbanan började byggas 1918 tvingades det flytta till sitt nuvarande läge norr om Islinge. Här byggdes bland annat Ivar Kreugers racerbåt Svalan 1927. Tidigt ute var även Gustafsson & Anderssons motorbåtsvarv i Skärsätra, som startades 1916. Varvet kom senare att heta Boghammars varv och är fortfarande i drift.

Många bränder
Året därpå fick Gåshaga sitt första varv, Hästholmsvarvet, som hade sin storhetstid på 1940-talet och var ett av Skandinaviens största yachtvarv. Ett annat varv ute i Gåshaga var Sjöexpress, känt för sina snabba motorbåtar. Varvet utplånades dock vid en brand 1947. Strax före andra världskriget flyttade Lövholmsvarvet från Liljeholmen till Gåshaga och antog namnet Nya varvet, sedermera Lidingöverken. Varvet byggde fartyg i 1 000-tonsklassen. Även Lidingöverken drabbades av bränder och 1960 upphörde verksamheten. Att just Gåshaga blev ett stort industriområde berodde bland annat på att fastighetsbolaget Lidingö-Brevik fick ekonomiska problem strax före första världskriget och därför sålde mark avsedd för Gåshaga villaområde till olika företag. Bland de företag som då flyttade dit var AB Ljungströms ångturbiner och Olaus Olssons kolimport bland de största. Dessutom köpte 1922 Svensk-Engelska Mineraloljeaktiebolaget sommarstället Rasta och uppförde där en stor oljeanläggning med flera cisterner. Verksamheten övertogs senare av Svenska Shell.

Experimentverkstad
AB Ljungströms ångturbiner leddes av bröderna Birger och Fredrik Ljungström. I den stora, ljusa verkstadslokalen ute i Gåshaga arbetade 75 personer med att utveckla brödernas uppfinningar, främst ett turbolokomotiv och en luftvärmare. Efter att verksamheten avvecklats i mitten på 1920-talet kom experimentverkstaden att användas som filmateljé och från 1936 som lokal för AB Kronsilver, som tillverkade olika slip- och polervaxer. En betydligt mer känd filmateljé är Svenska Biografteaterns, som 1911 byggdes på Läroverksvägen 9. I byggnaden, som påminde om ett stort växthus, kom många av dåtidens svenska stumfilmer att spelas in under ledning av de kända filmregissörerna Mauritz Stiller och Victor Sjöström. I början av 1920-talet flyttades dock verksamhet till Råsunda. Lidingö har också haft flera flygplanstillverkare. Ingenjören C R Nyberg, en av flyghistoriens pionjärer, verkade här. Vid seklets början gjorde han åtskilliga försök att få sitt experimentflygplan "Flugan" att lyfta. 1908 lät han ute vid Täcka udden uppföra Sveriges första flyghangar, som fortfarande finns kvar. Svenska Aero AB, startade sin verksamhet vid Hästholmsvarvet i Gåshaga och flyttade sedan till Skärsätra. Företaget var under ett tiotal år svenska försvarets största flygplansleverantör och dess främsta produkt var jaktplanet Jaktfalken.

Ryktbart världen över
Lidingös mest kända företag genom tiderna är dock Aga, eller Svenska AB Gasaccumulator som det hette från början. Företaget grundades av Gustaf Dalén i Nacka 1904. Men allt eftersom det expanderade såg man sig om efter mer utrymme. Valet föll på en stor strandtomt vid Gångsätra (nuvarande Dalénum). Här fanns det goda möjligheter att pröva företagets fyrar och 1912 stod fabriken klar. Aga fick beställningar från hela världen, bland annat levererade man fyrar till Panamakanalen, och verksamheten växte explosionsartat. 1915 hade företaget 900 anställda. Det var dock svårt för de anställda att ta sig till Lidingö och bolaget köpte därför ett eget passagerarfartyg för att transportera arbetarna från Stockholm. Dessutom byggdes Mittvägshuset i Skärsätra, för att ge dem möjlighet till en billig bostad nära arbetet. Aga drabbades under årens lopp av flera omfattande explosioner och många av de allra äldsta byggnaderna har gått förlorade. Kvar finns dock det ursprungliga portvaktshuset och accumulatorverkstaden.

Fritidsaktiviteter
Stockby motionsgård är en av lidingöbornas främsta fritidsanläggningar. Här finns motionsspår, en del elbelysta, och vandringsleder. Löpning på sommaren kan varvas med skidåkning på vintern.
En 18-håls golfbana är belägen vid Sticklinge och runt hela Lidingö är det möjligt att fiska. Sedan tidigare finns det möjlighet att spela golf på Lidingö golfbana i Sticklinge.
Våren 2004 öppnades en ny golfanläggning i Ekholmsnäs.

Läs mer på Lidingö Stads hemsida